Nyligen uppmärksammade  New York Times konstnären Rashaad Newsome. Ni missade väl inte när Konstvärldens Argot Murelius mötte honom redan i våras? Gjorde du det bjuder vi här på en tillbakablick.

 

Drop it like it´s hot - alias Pimp my art!

 

Heraldik och snabba bilar…de två möts oftast i ädla sammanhang - Monte Carlo och Grand Prix exempelvis.  Fast ibland återfinns de på mer otippade ställen.  I en billackeringsverkstad utanför Manhattan krockar de i en konstnärlig blandning av Ferrarigult och Lamborghinigrönt, garanterat glitterkromat och ghetto-fabulous.  Följ med till New Yorks racigaste färgfabrik!  Möt Rashaad Newsome, konstnären som går balansgång i gränslandet mellan anrika vapensköldar och lyxig blingbling.  Han skapar (bl.a.) mästerliga kollage med heraldiska symboler, de ifrågasätter historiskt maktägande och nutida statussymboler.

 

På Martino Auto Concepts ute i Long Island har Rashaad och jag stämt träff.  Utifrån ser det ut som vilken bilverkstad som helst och jag börjar undra om det verkligen var värt besväret att släpa mig hit med tråkpendeltåget.  Hade det inte varit lättare att ses i Rashaads luftiga ateljé på Manhattans västra sida?!  Men så blir jag insläppt genom den låsta dörren och vi knallar nerför de graffitiprydda trapporna till det som jag valt att döpa om till smörjgropen.  Grabbarna skrattar åt mig, här finns ingen smörjgrop, det här är väl ingen plebejisk mekanisk verkstad heller?!  Nej, här handlar det om "auto couture", här trollas det med lack och fin-finish, här blir krockad sorg fräsigt ompolerad till renoverad glädje.  Två Lamborghinis armbågas med en specialbyggd GTR, ett antal riviga BMWs står parkerade bredvid en fläskig Bentley och en mattsvart Porsche.  Och visst var det en Ferrari som for iväg som ett gult utropstecken när jag anlände.  Jag erkänner villigt att det är spännande att smeka dessa vrålåk samt leka med de där osannolika Lamborghini dörrarna som öppnar uppåt istället för utåt.  ("When the doors go up, the panties go down!" påpekar delägaren Derek Won.)

 

Men vad har Rashaad och hans heraldiska collage att göra med en lackeringsverkstad undrar du förstås.  Lite långsökt är det ju faktiskt.  Hans sammanklistrade vapensköldar är skapade av noggrant urklippta fotografier hämtade ur auktionskataloger, tidskrifter och lyxannonser, de är en visuell representation av habegär och sånt som för det mesta är reserverat för mytiskt välbärgade och famösa individer.  På avstånd ser de ut som optiska illusioner eller möjligtvis minutiösa illustrationer med fleur de lys mönster och barocka krusiduller.  Genom att göra mosaik av urklippta statussymboler förlorar dessa objekt i prestigevärde, de reduceras till fluff och blir enkom dekorativa.  Collagen får sedan bombastiska ramar som matchar konstverkens överdåd.  Det är här som billackeringsverkstaden kommer in i bilden.  När verkstadens tre sprejkabiner inte används för att lackera om dyrbara bilar stiger ägaren, Joe LaPadula in och hjälper Rashaad med att fernissa de svulstigt barocka ramarna.  Uppåt 80 timmar kan det ta att måla en endaste ram med lager på lager av skimrande, metallisk färg.

 

Ungefär så här lät konversationen i "smörjgropen" där vi hade fullt upp med att hålla reda på Sunny, Rashaads fem månader gamla, gyllengula franska bulldog.  Sådan husse, sådan hund; Rashaad har varma, vänliga ögon som liknar Sunnys enorma, bruna glober, han utstrålar en valpig charm och har dessutom lätt för att spexa. 

 

Argot Murelius: Var började denna fascination med heraldik och varför bestämde du dig för att måla ramarna i en bilverkstad?

 

Rashaad Newsome: Jag var i Paris på konstnärsstipendium och kunde inte låta bli att studera de där sköldarna som hänger på var och varannan fasad runtom staden.   De är som små collage av statussymboler som sammantaget blir till de ultimata metaforerna för prestige.  Därpå började jag fundera på hur dagens vapensköldar skulle se ut.  Forntida riddare profilerade sig med gripar, drakar och kronor.  Nutidens impresario visar sin status med hjälp av flådiga bilar, vräkiga hem, diamanter och musikvideobrudar.   Hiphopkulturen speglar riddarkulturen.  Dåtidens pompa och ståt liknar dagens svarta ungdomskultur.  De uppdiktade vapensköldarna i mina collage hämtar inspiration i historisk symbolik samtidigt som de leker med moderna kännetecken för rikedom och status.  Efter ett tag slutade jag influeras av originalsköldarna och utvecklade istället ett eget formspråk där barock och nutid smälte samman i abstrakta mönster.  Bakgrunden blev plötsligt lika intressant som själva motivet, detta blomstrade i sin tur ut i kanternas ramverk.  Det verkade helt rätt att ge konstverken överdådiga ramar.  Jag plockade bort deras sirliga 1600 tals detaljer och istället dekorerade jag dem med avgjutningar av blingsmycken: dollar tecken, NY Yankees logan, mikrofoner och annat som hör till hiphopkulturen.  Extravaganta åkdon är ju självskrivna i sammanhanget så det kändes klockrent att lackera ramarna med högblanka färger gjorda för bilar. 

 

AM: Du är ju själv lite av en hiphopartist som samplar och lånar här och var.  Dessutom blandar du genrer och arbetar i flera olika medier.  På din senaste utställning hos Ramis Barquet Gallery (Honorary Ordinaries, 2010) visade du videokonst samt collage, och så iscensatte du ett uppträdande under High Line parken med den dominikanska sångerskan Maluca Mala.  Hur går det hela ihop?

 

RN: Det kom sig helt naturligt att skapa en konst happening.  En av utställningens centrala delar var videokonstverket Pursuivant.  Jag studerade vid Londons College of Arms för att bli heraldiker, en "pursuivant" är en underheraldiker.  Videoverket är en förlängning av mina collage, det fogar samman dikt och verklighet, dokumentär och musikvideo.  Filmstycket börjar som en hiphop musikvideo där jag studerar heraldik, sedan blir den mer som en dokumentär, en extrem version av en musikvideo som slutar med att jag blir adlad till riddare.  När jag pluggade på College of Arms upptäckte jag att dåtidens heraldiker organiserade tornerspel och danstillställningar, jag ville skapa något liknande i samband med min utställning och bestämde mig för att musikkonserten är nutidsversionen av dessa spektakel.  Inne på galleriet kunde du se mina vapensköldar och samtidigt bevittna hur jag blev adlad, nerför gatan, under The High Line orkestrerade jag en utomhusspelning, med Maluca Mala (likt en modern Rapunzel med tio meters fläta på huvudet!).  Jag bad killarna på bilverkstaden att köra fram ett antal galet trimmade sportbilar som fick symbolisera dagens triumfvagnar, det blev mitt tornerspel.  Hiphop och popkultur som ett levande konstverk.

 

AM: Du utforskar alltså parallellerna mellan historiska symboler för prestige och nutida emblem för konsumtion och statusprylar.  En studie i överdåd?

 

RN: Det där vräkblingiga har alltid existerat.  Titta på Spegelsalen i Versailles, det var dåtidens sätt att skylta med rikedom och makt.  Fenomenet med överdriven extravagans har inte förändrats, det är bara objekten som modifierats.  Jag leker konstant med såkallad hög- och lågkultur, dåtid och nutid.  Jag försöker att inkorporera alla delar i något som känns nytt och samtida.  Förövrigt kvävs jag av allt som har att göra med ras, klass, kön, sexualitet och förmögenhet, det är förlegat. 

 

AM: Utöver de enorma collagen, skulpturerna och videokonstverken som du själv medverkar i har du iscensatt konsthappenings/orkesterstycken som använder stigmatiserade gester och röster lite som instrument. Shade Compositions kallar du dem.  "Throwing shade" är ett amerikanskt uttryck för ett ickeverbalt sätt att kommunicera i brist på respekt, ett sätt att dissa utan att tala, helt enkelt.  Du är uppenbarligen också fascinerad av kroppsspråk.

 

RN: Jag arbetar lite som en antropolog, jag är intresserad av kulturella egenheter och särdrag, jag ville skapa något med de där uppkäftiga gesterna som vi amerikaner associerar med latino- och svarta kvinnor.  Tack vare internet och musikvideos har det kroppsspråket blivit en del av popkulturen, det har blivit ett universellt uttrycksmedel. 

 

AM: I höstas orkestrerade du en Shade Composition på Museum of Modern Art annexet P.S.1.  Berätta!

 

RN: Det var tidskriften Visionaires grundare, Cecilia Dean som curatade Move, en två dagars happening där diverse konstnärer parades ihop med kläddesigners för att utforma något tillsammans.  Jag samarbetade med Alexander Wang på ett kammarmusikstycke.  Arton kvinnor från New York, klädda i Wangs über-fashionabla kreationer, grupperades i traditionella orkestersektioner, men istället för att spela slagverk, blås- eller stråkinstrument skapade de musik genom att knäppa med fingrarna, flåsa, rulla med ögonen och snäsa skällsord.  Jag agerade dirigent och använde en slags Wii controller som taktpinne.  Med den kunde jag loopa, skikta och spela in i realtid så att det blev ett synkoperat musikstycke av det hela.  Jag har även framfört liknande stycken i Moskva (Garage Center for Contemporary Culture, 2010) och Paris (Glassbox Gallery, 2006) där jag castade medverkare från gatan och inkorporerat lokala gester och uttryck.  Somliga språk är universella!

 

AM: Du växte upp i New Orleans, staden är synonym med musik.  Det verkar som om den miljön färgat av sig på dig.

 

RN: Jovisst spelar musiken en stor roll i min konst, liksom musiken är en så central del av livsstilen i New Orleans.  Jag har musik i blodet!  Jag älskade att växa upp i New Orleans och självklart har jag influerats av Louisianas egen version av hiphop, s.k. Bounce music och Sissy Rap.  Den är påverkad av Mardi Gras indianernas "call and response" sånger, dans "call outs" (tänk cajun dans instruktioner!) och party, den är oftast hypersexualiserad.

 

AM: Utöver hiphop referenserna i dina collage har du använt dig av genren för att skapa videoinstallationen The Conductor.  Även i detta verk blandar du olika kulturer och tidsepoker genom att smälta samman hiphop med klassisk musik.

 

RN: The Conductor kommer att bestå av sex satser, för närvarande är det bara de två första som är färdiga, The Conductor (Fortuna Imperatrix Mundi) och The Conductor (Primo Vere, Omnia Sol Temperat).  De fyra andra satserna är på gång.  Jag tar filmstycken från musikvideos och klipper ihop dem i rytmiska collage.  Därefter lägger jag till musikfragment, sekvenser som är baserade på vad som är mest populärt på hiphopstationerna Hot 97 och 105.1 FM.  Dessa väver jag slutligen ihop med Carl Orffs Carmina Burana, ett 1900-tals verk som jag tycker är oerhört vackert och modernt, det har en drivande rytm och skiljer sig från övrig klassisk musik från samma period.  Kantaten har dessutom en melodisk kvalitet som tillåter mig att använda sampling som en typ av abstraktion för att skapa något fullständigt modernt och nytt.  Själv tycker jag Orffs komposition liknar dagens hiphop musik, speciellt i dess innehåll och budskap.  Livet är bräckligt, rikedom och makt är förgängligt; frosseri, gambling, liderlighet, återfödelse är både njutbart och vådligt - teman som var lika bekanta på 1200-talet som de är idag.

 

AM: Kroppsspråk och gester ingår också som ett konstuttryck i The Conductor.

 

RN: Javisst!  När jag klipper samman mina videokollage redigerar jag musikvideo styckena och mixar ihop dem digitalt så att handrörelserna framhävs.  Jag fokuserar på händerna, de är ett verktyg för att studera ett visuellt språk som kommunicerar makt och status. 

 

AM: Förra året ställde du ut på Whitney Museum Biennial och för närvarande har du en utställning på The Wadsworth Atheneum Museum of Art (USAs äldsta, privatfinansierade museum i Hartford, CT), vad mer har du på tapeten för i år?

 

RN: Jag kommer att framföra en Shade Composition på Galeri Stadtpark i Krems, Österrike.  Sedan ska jag medverka i en grupputställning, Dance Draw på Institute of Contemporary Art i Boston där jag även kommer att uppträda.  Och så jobbar jag på en "mix tape" som kommer att ges ut senare i år.  Jag har dessutom fått den fantastiska möjligheten att spendera ett par veckor på Pilchuck Glass School i Seattle dit jag blivit inbjuden för att lära mig arbeta i glas.  Jag vill testa att blåsa pampiga glasramar till mina collage, kanske göra speglar i stil med de där paranta venetianska speglarna. 

 

AM: Slutligen, en fråga som jag bara måste ställa: Är du själv intresserad av snabba bilar?

 

RN: Självklart tycker jag det är intressant med lyxiga bilar, men om sanningen ska fram är det inte så viktigt för mig att faktiskt äga en.  Det finns så mycket annat att spendera pengar på.  Fast det är klart, om jag fick välja skulle jag köra en maxad Range Rover till vardags och en 2011 Bugatti Grand Sport om helgerna - lol!!

 

Enligt Rashaad kan drömmar absolut bli verklighet, så vem vet, en dag kanske han kör en alldeles egen Bugatti utmed Monte Carlos vindlande gator.  Jämte F1 rally förare.  Med Sunny i passagerarsätet.  Rashaad kommer definitivt vinna det racet!

 

Foto: Snezana Vucetic Bohms